Tag Archives: Demian Vitanza

Radikalt alvor – om det forkynnande i litteraturen

Kva har radikaliserte muslimar, Kate Tempest, Brødet og eselet og den lågkyrkjelege forkynnartradisjonen sams?

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Denne svenske dåpssalmen (Psalm 791 av Ingemar Olsson), som mange i Noreg kjenner i Carolas versjon, formidlar aksept og meining av eit slag mange lengtar heile livet etter å oppleve. Fellesskapar som forvaltar slike bodskapar godt, kan difor få stor emosjonell makt over folk – ei makt som kan utnyttast politisk. Samanhengen mellom kjensler, det sjølvbiografiske/verkelege og det politiske i litteraturen har oppteke meg lenge. I det siste har eg også begynt å reflektere over kvifor religionen har hatt – og stadig har – ei så viktig rolle i samfunnet. Eg trur det er fordi religion kommuniserer normative bodskap ekstremt effektivt. Både biletleg og direkte set dei religiøse forteljingane og tradisjonane ord på våre djupaste erfaringar og behov – emosjonelle som kognitive. Verdiane som blir forkynt, er det også venta skal vise seg i handling. «Ei tru utan gjerningar er ei død tru», står det i Jacobs brev i Det nye testamentet.

Litteratur har mykje sams med religion, langt meir enn med til dømes vitskap. Den gir oss også forteljingar som kan gi flukt, trøyst og høve til å tolke sitt eige liv inn i ein større samanheng. Kanskje var religion og litteratur ein gong i tida éit og same fenomen? Litteratur kan òg inspirere til politisk handling, og vi ser alt ein tendens til at forfattarar tek for seg aktuelle, politiske emne. Blir neste steg ein meir direkte forkynnande litteratur?

Radikal appell
Eit tydeleg døme på at religion kan få ei større politisk rolle når solidariteten i storsamfunnet slår sprekkar, ser vi når ungdom blir «radikalisert» gjennom organisert religion. Demian Vitanzas roman Dette livet eller det neste (2017), som formidlar historia til ein norsk, nolevande Syria-farar, gjer det tydeleg at politisk radikale handlingar ikkje berre handlar om rasjonell overtyding, og heller ikkje alltid om tvang og hjernevask. Norsk-pakistanske Tariq opplever i staden ei religiøs «vekking» som mobiliserer sterke kjensler og revitaliserer heile identiteten.

Det var spesielt for meg å lese Vitanzas roman, for sjølv om eg som ung vaksen var så ulik den småkriminelle festløva Tariq som det vel er mogeleg å bli, kjente eg meg igjen i opplevinga hans av religiøs vekking. Som nyinnflytta student i Oslo, vart eg sjølv med i ei karismatisk frikyrkje. Eg var kristen frå før, men den radikale tilnærminga i forkynninga og den omsorga for heile mennesket eg opplevde i den nystarta og sterkt ekspanderande kyrkjelyden, gjorde at eg fekk ei mykje sterkare oppleving av trua. Eg vart oppteken av leve som eg lærte – eller hadde blitt lært.

Les resten av essayet på Littkritikk.no